Nästa måndag, den 3 september, har vi en nätbokcirkel här på Boktipset tillsammans med författaren Fredrik Backman, som nu dubbeldebuterar med En man som heter Ove och Saker min son behöver veta om världen. Vi har intervjuat Fredrik Backman.
Foto: Kalle Assbring
Hur skulle du själv beskriva En man som heter Ove?
En man som heter Ove är en historia om en ganska arg 59-årig man som heter Ove och kör Saab. Det är ungefär det.
Hur fick du idén till En man som heter Ove?
I all korthet började det med att Jonas Cramby, som jag har den stora glädjen att dela bloggplattform med på Cafe.se, skrev ett blogginlägg som hette ”Män som vägrar erkänna att de har fel”, om hur han stod i kön på ett museum och hamnade mitt i ett bråk mellan en medelålders man och en receptionist angående hur namnet på en viss konstnär skulle uttalas. Det spårade förstås ur, som den typen av bråk mellan främlingar alltid gör när mannen ifråga inte riktigt kan acceptera att bli tillrättavisad, och till slut tog mannens fru honom i armen och sa ”snälla Ove, släpp det där nu!”. Min fru läste det, tittade på mig och sa ”EXAKT så där kommer du bli när du blir äldre Fredrik!”. Så jag kände väl en väldigt stark samhörighet med den här mannen på muséet, antar jag. Någon månad senare var jag i en butik för att köpa en sladd och hamnade i kö bakom en otroligt arg man i 60-årsåldern som blivit utskickad av någon för att köpa en iPad till ett barnbarn. Och det blev första kapitlet i boken.
Finns Ove i verkligheten?
I olika utsträckning finns han nog i nästan alla män jag någonsin träffat. Och ganska många kvinnor också. I grund och botten handlar det ju bara om att vara en sån person som inte tycker att folk ska få gå runt och bete sig som skitstövlar ostraffat. Att inte låta idioter köra bil inne i bostadsområdet när det faktiskt sitter en tydlig uppsatt skyltjävel där om att det är förbjudet. Att bli oproportionerligt upprörd när grannarna lämnar grovsopor i soprummet trots att de VET att man inte får göra det. Såna saker. Men för att Ove skulle kunna bli en romankaraktär insåg jag tids nog att jag var tvungen att berätta hans historia också. Vem han är och vad han tänker på och vad som gör honom ledsen och vad som får honom att garva. Gräva i hans sorg. Det är ju så man lär känna människor. Och i slutändan hoppas jag att den som läser boken förstår att den inte är en karikatyr över en man ur min farsas generation. Den är en hyllning.
Hade du hela berättelsen klar för dig när du började skriva?
I stort sett, ja. Själva arbetet med boken handlade mycket mer om att lyfta bort än att dra ifrån, får man nog säga. Det är väl generellt så jag jobbar. 95 procent av det jag skriver är fullständigt obegripligt svammel, så jag måste producera ganska mycket text för att de där 5 procenten som är kvar faktiskt ska räcka till en hel bok.
Du dubbeldebuterar nu med En man som heter Ove och saker min son behöver veta om världen. Hur känns det att debutera som författare?
Det känns bra. Tackar som frågar.
Hur ser dagarna ut när du skriver? Har du några fasta rutiner för ditt skrivande?
Jag lämnar min son på förskolan vid åtta-nio på morgonen. Sen åker jag in till ett kontor i stan som jag delar med min vän Niklas Natt och Dag. Är det en bra dag sitter jag där och lyssnar på Dropkick Murphy’s och skriver till fyra-fem och sen åker jag hem. Beroende på hur väl jag håller mig till den planen sitter jag ingenting alls eller ganska mycket längre på kvällen och skriver efter att familjen gått och lagt sig. För att försörja mig som magasinsskribent, vilket ju är sättet jag livnär mig på, behöver jag skriva ungefär 10-15 000 tecken om dagen. Så jag försöker göra det, sen bloggar jag, och tiden som blir över skriver jag böcker på. Ungefär. Ibland sitter jag förstås bara och kollar på gamla Vita Huset-avsnitt och dricker läsk hela dagen och driver Nicke till vansinne istället, men generellt kan man väl säga att jag försöker kompensera min brist på medfödd begåvning med att producera så mycket text jag bara kan varje dag.
Inspireras du av andra författare/skribenter? Vilka?
Det hade ju varit väldigt märkligt om man inte gjorde det och ändå jobbade med det här. Så ja, absolut. Och det är givetvis en absurt lång lista, så frågan behöver ju specificeras rätt rejält om man ska kunna ge ett vettigt svar. Men om jag själv får snäva in den och anta att du skulle fråga mig om tre nu aktiva svenska skribenter som kommer göra vem som helst som läser dem till en bättre skribent själv, då hade jag svarat Jan Gradvall, Fredrik Strage och Simon Bank. Och hade du frågat vilken författare som haft störst inflytande på mig så hade jag sagt Astrid Lindgren. Och hade du frågat vem jag tycker är 2000-talets bästa historieberättare så hade jag sagt J.K. Rowling. Hade du frågat vem jag har som förebild rent arbetsmässigt så säger jag förmodligen Stephen King, inte med värdering till kvaliteten i hans böcker utan bara för att jag håller hans produktionstakt som ett stort föredöme. Och hade du frågat vem som på daglig basis influerar mig absolut mest så hade jag svarat Niklas Natt och Dag. Eftersom han är så förbannat bra på att skriva att jag aldrig riktigt kan bestämma mig för om jag vill krama eller kasta en häftapparat på honom. Sen…visst. Jag hade kunnat dra hela listan över författarna som fick mig att vilja skriva från början: Nobelpristagare och Pulitzerprisvinnare och hela vägen neråt. Gubbarna med skägg som man läser när man är ung och svår, och som man fortfarande drar igenom om man vill låta smart på fester. Men den listan kan du ju själv fylla i i sömnen, så vi kan väl hålla oss så här.
Vad gör du helst när du inte skriver?
Försöker få min familj att garva så att de glömmer bort att de egentligen är arga på mig.
Du har en mycket populär blogg, vad är det bästa med att blogga?
Den direkta responsen, tveklöst. Skriver du en helt fantastisk tidningsartikel som tagit dig två veckor att researcha får du kanske två mejl, drar du en ordvits på nätet får du 100 000 Facebook-delningar. Det svänger givetvis åt båda håll, eftersom det är lättare att ge dig skit på nätet också. Men i allmänhet måste jag säga att nätet som forum funkar väldigt bra för mig, eftersom det i väldigt hög utsträckning premierar dålig faktakoll och skamlös populism.
Vilka är dina tre absolut bästa boktips? Vad gör dem så bra?
Samma sak här som för en stund sen: Det går ju inte att svara på den frågan utan att göra den sjukt mycket mer specifik. Bibeln, Svarta Hingsten Rider Igen och Roy Keanes självbiografi är ju liksom alla otroligt läsvärda böcker, men jag skulle kanske inte placera dem på samma typ av lista. Men visst, om jag bara ska säga något rakt av: Rent generellt har jag väl aldrig träffat någon människa som inte skulle må lite bättre av att läsa Bröderna Lejonhjärta en gång till, det har jag nog inte.
Böcker:
Författare:
Finns det utöver det några likheter mellan de båda böckerna?
Middagen kommer att ske i ett litet sällskap tillsammans med författaren, hennes redaktör Johanna Strömqvist (som också är författaren till den hyllade romanen Smittad, som kom ut i våras!), hennes översättare samt några från bokförlaget Semic och några från SF-bokhandeln.
Vi tävlar nu ut möjligheten att gå på den trevliga middagen. För att ha chans att bli en av de tre vinnarna behöver du svara rätt på följande fråga samt svara på motiveringsfrågan.
Måndagen den 3 september klockan 19 bjuder vi in till en bokcirkelchatt för att prata med Fredrik Backman om hans debutroman En man som heter Ove, tillsammans med andra läsare.
I höst är det precis tio år sedan Katarina Wennstams reportagebok Flickan och skulden kom ut. Boken skapade stor debatt kring synen på sexuellt våld och samhällets attityder kring offer och gärningsmän, där det inte sällan handlade om att våldtäktsoffren har sig själv att skylla. Boken blev nominerad till Augustpriset och tilldelades bl. a. Advokatsamfundets Journalistpris.
