Aidas bokblogg av Aida Grimrin
Midnattsbarnen av Salman Rushdie.
torsdag 15 apr 2010
Det är närmast förunderligt hur jag har missat att skriva om Midnattsbarnen av Salman Rushdie, boken som jag läste ut så sent som i söndags. Det slog mig i går kväll och jag förstår det inte alls.
Hur som helst. Jag skrev en kommentar om boken här. Detta är en alldeles underbar bok. Alldeles underbar. Jag häpnar alltid över förmågan att väva ihop en historia så där, från början till slut. Hur kommer man på allt?
Salmans bok börjar, vad det tycks, helt som en påhittad historia. I Kashmir, med en morfarsfar och -mor och ett barn, en morfar. Denna bok är över sjuhundra sidor lång och först ser man det inte, först är det inte uppenbart att detta är en - om än skönlitterär - politisk bok. Det är det. Salman levererar en minst sagt svidande kritik mot Indiens, Pakistans och Bangladeshs problemfyllda existenser i allmänhet, och Indira Gandhi och hennes (dåtida) politiska styre i synnerhet. Jag tror inte att man måste vara väl bevandrad i Indiens historia för att kunna läsa denna bok; jag var det inte. Jag misstänker att man inte måste känna till särskilt mycket om någonting annat heller, samhället, kulturen, språket och så vidare - även om det ju är svårt att svara på frågan "Vad hade jag förstått om jag inte förstod det jag förstår och visste det jag vet?". Det mesta förklaras, och resten är inte av avgörande betydelse. Kanske är vi människor likadana överallt, kanske är politikens väsen likadant överallt. Kanske är anden en, kanske är det bara vad man gör med den som skiljer, vilka resultaten blir. Resultaten varierar beroende på bakomliggande intressen, men både människans och politikens existenser är ju kamper som är självgående och ändlösa, och resultaten är därmed alltid tillfälliga. Allt eftersom boken lider mot sitt slut blir den mer och mer kritisk, engagerad, passionerad. Mer och mer läser man med andan i halsen, snabbare och snabbare, och vet och förstår vad som skall hända fast ändå inte riktigt. Och inte hur.
Ingen av dem visste hur länge denna period varade för i Sundarban följer tiden okända lagar, men till slut kom den dagen när de såg på varandra och insåg att de hade blivit genomskinliga, att man kunde se tvärs igenom deras kroppar, men inte alldeles klart utan som genom mangosaft. Förfärade förstod de att detta var det sista och värsta av djungelns trick, att genom att ge dem vad deras hjärtan önskade lurade den dem att förbruka sina drömmar så att de blev ihåliga och genomskinliga som glas när deras drömliv sipprade ur dem.
Jag blev klar med boken i söndags. Mitt på eftermiddagen. Men trots att jag har min lästa-böcker-hylla alldeles bredvid min läsfåtölj, kunde jag inte ställa ifrån mig den. Jag läste slutet om och om igen. Och igen. Och igen. Och så läste jag det högt, två gånger. Sedan, med en enda snabb rörelse, ställde jag ifrån mig den. Sedan dess har jag tittat längtansfullt på den, utan att plocka upp den. Man kan ju inte leva livet genom att läsa samma slut om och om igen.
Och, icke att förglömma: Den gode Salman slänger sig med semikolon som om det inte fanns någon morgondag. Semikolon, som är mitt favoritskiljetecken. En lyxig liten pärla!
